Idag återupptäckte jag något jag skrev i gymnasiet, det var kul att hitta och tyckte det fick bli 

 dagens tanke.

 Jag tänker livet som en brunn tömd på vatten. När man sitter längst upp mår man som bäst, man känner vinden i håret och solen i ansiktet. När man mår som sämst är man på botten, och vart man är kan variera från dag till dag, timme till timme. Det är sällan man sitter längst upp, men solen når en liten bit ner i brunnen, och det räcker att man är i solljuset för att vara glad och lycklig. Stenarna som gör brunnen symboliserar ens omgivning. Har man bra vänner, en bra familj, är det lätt att klättra upp när man fallit. Har man mycket falska vänner och dåliga relationer, är stenarna färre eller så håller de inte när du ska stödja dig på dem. De säger att när man är på botten kan man bara klättra uppåt, det kan bara bli bättre. Men när man väl klättrat lite, finns det ju den biten att falla ner igen. 

När jag skrev detta första gången var jag på botten. Det kändes som om det inte fanns någon sten att klättra upp på, och när jag väl försökte föll de, av tyngden från min vikt. Jag kände mig sjukt ensam. Men för att lägga till nu, vill jag säga att man också måste lita på sig själv att klättra upp, man måste våga och ta initiativet. Ring en vän, de kan inte hjälpa dig om de inte vet att du behöver hjälp. Vart befinner du dig?